Kittloiden – vän eller fiende

Har du nångång undrat varför du så kittlig, och varför de andra inte är lika kittliga som du?!? Ett allmänt känt faktum är att alla andra tycks vara mindre kittliga än du själv, men vad som sist och slutligen orsakar kittligheten är inte lika allmän kännedom. Nu skall vi ta en titt på Kittloiden (Kittloidis Irritabilis) som är orsaken till allt det onda. Trots att människan till det yttre ser relativt lugn ut, är det ständig håll-i-gång under huden. Ifall någon av er till äventyrs nångång har flått en människa så vet ni vad ni hittar under huden: blodådror, vävnader och muskler, för att nämna några exempel. Förutom dessa så hittar vi även njurar, magsäck, lever och hjärta. Alla dessa är synliga objekt. Människan innehåller dessutom en massa mikroskopiskt små celler och små djur som ser till att alla inkräktare (exempelvis bobbor och andra basilusker) hålls på avstånd. I allmänhet brukar de vita blodkropparna anses vara dylika ordningsmän.

Förutom vitala eller annars bara viktiga mikro-organismer innehåller människan även totalt onödiga funderingar vars enda uppgift ser ut vara att förorsaka irritation. Kittloiderna (uttal : [tschittloi:d) är mikroskopiskt små varelser som lever direkt under huden. Muskler och vävnader hindrar dem från att komma längre in i kroppen, vilket ju förklarar varför det aldrig kittlar exempelvis i levern eller i en specifik blodåder. Kittloiden gör människan medveten om sin existens genom att hugga tag i huden på insidan, vilket leder till att människan känner sig tvungen att skrapa sig. Det finns två olika raser av kittloider, vita och svarta. De vita är förhållandevis lugna och är inte lika utåtriktade och aggressiva som de svarta. Kittloiderna är hermafroditer, och inga förhållanden raserna emellan förekommer. Ibland kan det hända att ett antal svarta kittloider våldtar en vit kittloid, vilket leder till en massa kittloider i gråskalans alla nyanser. Dessa avkommor lever dock inte länge, ty de svarta kittloiderna tycker om att klä ut dem till virusar, vilket leder till att de nyfödda snabbt blir uppätna av vita blodkroppar. Detta spel, kallat Disinfectant, är mycket populärt bland de svarta kittloiderna.

De vita kittloiderna är kortlivade (ca 20-30 dygn) och till antalet flera och bättre organiserade än de svarta. De är runda, långhåriga och mjuka, har två stora runda blå ögon och en liten röd näsa samt fyra korta ben och ser helt enkelt jättesöta ut. De ansvarar i allmänhet för s.k. Good Vibrations i hela kroppen. De har sitt högkvarter i närheten av naveln, därifrån de sprider ut sig enligt order från den s.k. Huvudkittloiden, som väljs för fyra dygn i sänder. Huvudkittloiden bor, som namnet säger, i huvudet, strax intill det ställe där ryggraden kommer i kontakt med lilla hjärnan. Huvudkittloiden avläser förbirusande nervimpulser, tolkar dem och skickar sina undersåtar till rätta kroppsdelar för att orsaka vibrationer.

Ett bra sätt att få fart på de vita kittloiderna är exempelvis att med en fjäder rita geometriska figurer på kroppen.

Under en vuxen människas pekfingerspets ryms ca 500 vita kittloider. Beroende på Huvudkittloidens personlighet används flera eller färre kittloider per uppdrag. I extremfall är kroppens alla 10 miljoner kittloider aktiverade, men eftersom denna story skall lämpa sig som godnattsaga åt småbarn så är det inte anständigt att gå in på det i detalj.

I konstgjord aktivering av de vita kittloiderna, exempelvis om någon sticker sitt pekfinger mellan två revben och för det fram och tillbaka eller om någon börjar peta dina armhålor, tror kittloiderna att det är en inkräktare som försöker tränga sig genom huden. Huvudkittloiden skickar en speciell kommandotrupp (Teenage Mutant Ninja Kittloids) till området för att eliminera fienden. Kittloiderna hugger i med all sin kraft och kämpar tills fienden flytt. Nu skall man komma ihåg att kittloiderna faktiskt tror att de är i fara, och att självförsvar i sådana fall är naturligt. Därför hugger de annars så fredliga vita kittloiderna i ordentligt, vilket ju som vi alla vet faktiskt känns ganska irriterande. Som tur är dylika situationer relativt sällsynta och vi får leva största delen av vårt liv i harmoni med de vita kittloiderna. Som ett gammalt kinesiskt ordspråk alldeles korrekt säger: “En vit kittloid är en god tjänare men en farlig fiende” (Kim Il Pung, 2100 f.Kr.).

De vita kittloiderna parar sig med varandra i ca 20 dygns ålder, och dör efter att de fött sina ungar (en mera sällsynt ras, Kittloidis Recursivus Masturbus, förökar sig genom att para sig med sig själv. Denna ras förekommer dock endast hos beväringar som vistats i skogen under en längre tid). En vit kittloid kan para sig med flere kittloider samtidigt, och den får i medeltal 1 unge per partner. Vita kittloider som med våld paras med en eller flere svarta kittloider dör, om inte under parningen, så senast direkt efter födseln så snabbt att den inte ens hinner ge namn åt sina avkommor. Vita kittloider som inte lyckats para sig med någon före det 25:te levnadsdygnet spricker spontant pga övertryck mellan bakbenen. Då uppstår en liten svullnad, diameter ca 0.5 mm, på hudytan, som dock försvinner relativt hastigt.

Med jämna mellanrum (=ett kittloid-decennium), firas minnet av de Stora Korsryggstågen: en kittloid, oftast den aktiva Huvudkittloiden, väljs till Drottning, och samtliga kittloider parar sig med denna. Efter parningen lägger sig Drottningen ner och väntar, medan resten av Kittloidsläktet lever återstoden av sitt liv i celibat. Vid följande fullmåne spricker alla kittloider samtidig, vilket resulterar i vad vi brukar kalla för gåshud. Efter att alla kittloider spruckit, föder Drottningen en helt ny kittloidgeneration och denna nya generation tar över människans känselsinnen med fräscha idéer.

Det händer nångång att en annars sexuellt otillfredställd huvudkittloid utlyser undantagstillstånd och utnämner sig själv till Drottning, vilket bl.a. leder till att kittloidernas tideräkning rubbas. Detta förklarar förekomsten av gåshud som inte är samtidigt som fullmåne.

De vita kittloiderna arbetar dygnet runt. Då och då känner de på sig att det skulle sitta med lite acid-party. I sådana fall rymmer tiotusentals kittloider till något område på kroppen som människan i det tillfället inte lyckas komma åt, exempelvis ifall hon sitter på sitt eget ben. Då de väl hittat ett dylikt område, bjuder de upp varandra och närstationerade vita blodkroppar för att dansa. Ju längre människan sitter på sitt ben, desto flere kittloider samlas dit och desto bättre fiilis har de och det hela brukar ofta spåra ur. Då brukar vi säga att vårt ben har domnat. Det kräver en massa skakande och gående före kittloiderna vaknar från sin extas och upptäcker att det igen är dags att börja arbeta.

Man brukar inte döda vita kittloider. Förutom då vi blir kittlade fungerar de vita kittloiderna på ett för oss tillfredställande sätt. Därför brukar man inte ens ha orsak att döda vita kittloider. Enda gången orden ‘döda’ och ‘kittloid’ förekommer i samma mening uttalad av en till sina sinnen normal människa är då personen i fråga talar om svarta kittloider. De svarta kittloiderna är ensamma vargar. De är aningen större än de vita kittloiderna, och ser ut som getingarna i Raid-reklamen, förutom att de saknar vingar. De har sex ben, och alla dessa är utrustade med långa och vassa klor, som kittloiderna använder mer än gärna.

De är stygga och elaka och njuter av att få retas. De trivs inte i större grupper, utom då det gäller att leka sällskapslekar tillsammans med de andra svarta kittloiderna. De mest populära lekarna är att spika fast två vita kittloider i varandra och den redan nämnda Disinfectant. De svarta kittloiderna är långlivade (ca 3 månader), mycket smarta och har utomordentlig kondition. De är även betydligt färre till antal än de vita kittloiderna. En fullvuxen människa har i medeltal 200 svarta kittloider i sig, ett antal som räcker mer än väl. Kittloidernas verksamhet är mycket enkel och rakt på sak: Normalt väljer de en punkt på kroppen som människan har svårt att komma åt, exempelvis mitt på ryggen, och hugger i med sina framben (händer). Då människans vilt skrapande hand har kommit tillräckligt nära, flyttar sig kittloiden ca 3 cm och hugger i på nytt. På detta sätt fortsätter kittloiden tills människan börjar bli genomknäckt på det faktum att hon inte hittar det ställe där det kliar. Härvid skyndar kittloiden till en helt annan oskrapad punkt på kroppen, och börjar på nytt. Detta upprepas tills kittloiden tröttnat eller man skrapat ihjäl den. I allmänhet är det mycket svårt att skrapa ihjäl en kittloid, just beroende på dess goda fysiska kondition. Den svarta kittloidens kroppstemperatur är något högre än människans, och då man lyckas skrapa ihjäl en svart kittloid känns det som om området runt kittloiden skulle värmas upp efter att man skrapat. Detta beror på att kittloiden har spruckit och att dess kroppsvätskor rinner ut.

Därför känns det skönt att skrapa sig.

Den svarta kittloidens naturliga fiende är myggan. Tack vare sitt välutvecklade synsinne kan en mygga observera en svart kittloid som befinner sig under hudytan. Då kittloiden vilar, kan myggan sticka in sin snabel genom huden och in i kittloiden. Ifall myggan träffar kittloiden i magen, mellan de två mittersta benen, dör kittloiden och myggan kan suga ut den. Men sannolikheten att en mygga träffar rätt är dock ganska liten. En kittloid som blivit träffad på fel ställe sväller fort upp, blir stormförbannad och börjar skrika och gorma och klösa vilt omkring sig. Detta syns med bara ögat som en tydlig svullnad på huden (som dessutom kliar alldeles ohyggligt).

Även de svarta kittloiderna byter hela sin generation på en gång. Trots att de är hermafroditer, tycker de inte om att para sig med varandra. Så länge det finns vita kittloider, finns även tillfredställda svarta kittloider. Varför alltså tortera en kompis?!? Då de levat i ca tre månader, börjar de bli gamla och de inser att det är dags att en ny generation skall skapas. En svart kittloid får ca 300 avkommor per partner. Detta kan i teorin leda till överbefolkning, men historien har visat att detta är ett synnerligen sällsynt fenomen (som undantag kan nämnas då huden kommer i kontakt med brännässlor. Dessa innehåller stimulansmedel som påverkar kittloiderna på ett för oss synnerligen negativt sätt. Alla svarta kittloider som beinner sig närmast området som vidrörts av en brännässla blir superkåta och parar sig ned varandra tills de dör av utmattning eller blir ihjälskrapade). Generationsbytet sker i stort sett analogt med de vita kittloidernas generationsbyte. En Drottning (kallad Bitch) som skall sköta födandet väljs. Eftersom ingen vill bli Bitch, utbryter det blodiga stridigheter i det ögonblick generationsbytet blir aktuellt. Våldsdåden följer varandra, och först då det finns endast två stridande svarta kittloider kvar, inser dessa att deras ras är utrotningshotad. Härmed blir den svagare kittloiden utnämnd till Bitch och lämpliga åtgärder vidtas. Graviditeten varar i ca 15 sekunder, och efter födandet gör förälderkittloiderna självmord.

Låtom oss gå tillbaka i tiden så långt då vi ännu var fiskar. Det existerar bevis på att den första kittloiden uppkom ungefär då. I och med att vi i fiskformat inte kunde skrapa oss, blev vi tvungna att komma bort från havet och skaffa armar. Evolution ägde rum och vi blev apor. Och alla vet ju hur det gick sedan. Enligt en gammal grekisk legend skulle de ursprungliga kittloiderna ha bott i en liten ask som ägdes av Pandora, och i och med att den öppnades blev de  frisläppta. Men i dessa upplysta tider som vi nu lever i kan vi ju inte tro på sådant strunt.

I Indien har man under flera årtusenden systematiskt bekämpat kittloider. Ca femtusen år sedan uppkom det speciella bekämpningsmetoder som svampar i regnet, och den mest populära av dessa blev spikmattan. Den utnyttjar principen att eftersom kittloiderna inte trivs tillsammans, så är de i medeltal jämnt fördelade på hela kroppen. Personen (Fakittloidern, eller förkortat Fakiren) lägger sig på spikmattan och försöker samtidigt sticka ihjäl så många kittloider som möjligt. Galenskap, eftersom endast två kittloider räcker till för att skapa en ny generation. Trots det har spikmattan många anhängare även idag.

De forna egyptierna trodde att Faraonerna, gudomliga som de var, i dödsögonblicket tog med sig alla sina undersåtars kittloider och andra krämpor till dödsriket. För att bli av med dem för gott, stängdes den döde härskaren in bakom lås och bom djupt in i massiva pyramider vars enda ändamål var att hålla kittloiderna inne.

Vad lär vi oss av detta, förutom att endast en död kittloid är en bra kittloid? Dessa var endast några exempel, men de torde ge en bra bild av problematiken.

Det verkar alltså vara omöjligt att utrota kittloider. Tydligen är vi tvungna att skrapa oss även i fortsättningen, men är det sist och slutligen ett så stort problem att det lönar sig att skriva såhär mycket om det?!?