Det var en mörk och regnig sommardag. Alla korna var inne i lagården, utom Mamma Mu. Hon stod ute under en gran i skydd för regnet och tittade på änderna som lekte i sjön. Långt borta hördes åskan sakta bullra.
“Suck”, tänkte hon för sig själv. “Vad musigt änderna ser ut att ha det, fast det regnar. Och här står jag ensam ute när alla mina kompisar står inne i lagården och bara tuggar och glor”.
Flax, flax, flax. Kråkan kom flygande och landade på en stubbe bredvid Mamma Mu. Han såg inte alls glad ut.
“Nämen hej Kråkan, kommer du?”, sa Mamma Mu överraskat. “Dig hade jag då inte väntat mig se ute i ett sånhänt väder”.
“Krax. Mitt badrum har svämmat över”, sa Kråkan tyst. “Och mitt tak läcker. Det finns vatten överallt. Jag har det torrare här ute i störtregnet.”.
Mamma Mu såg på Kråkan med stora snälla ögon.
“Men mu vad tråkigt, Kråkan. Behöver du hjälp med att torka upp?”, frågade hon.
Kråkan stirrade på Mamma Mu.
“Hur hade du tänkt att du skall kunna klättra upp till mitt bo?”, undrade han.
Mamma Mu funderade.
“Du kanske kan putta mig”, föreslog hon glatt, “så som du har gjort tidigare också”.
Kråkan fnös och snurrade med ögonen och såg ut som om han tänkte svimma av irritation.
“Putta? Jag? Aldrig i livet. Jag har puttat tillräckligt kor i mina dagar. Senast jag puttade dig i rumpan blev det varmt och mörkt och jag måste sova ute i en vecka före lukten gick bort. Jag. Puttar. Inte.”.
Kråkan vände sig mot sjön och började studera de lekande änderna.
Mamma Mu gjorde likadant.
“Kråkan?” sa Mamma Mu efter en stund.
“Hmh”, sa Kråkan.
“Vad tänker du på?”, frågade hon.
“Hmh”, sa Kråkan.
“Jag har lite funderat”, sa Mamma Mu.
“Hmh?”, sa Kråkan.
“Skulle du vilja grunda ett aktiebolag med mig Kråkan?”, frågade Mamma Mu med mjuk röst, och fortsatte att titta på änderna.
Kråkan trillade av stubben. Han klättrade upp igen, och harklade sig.
“Bolag, vadå kaktusbolag?”, frågade han hest.
“Aktiebolag, Kråkan”, sa Mamma Mu.
“Du vet, man tar alla sina pengar och försöker göra mera av dem. Sen blir man förmögen och så kan man göra vad man vill. Fast bara stå och se på änder som läker i regnet. Tänk så musigt att kunna bara göra det!”, förklarade Mamma Mu, fortfarande med blicken på änderna.
De stod och tittade på änderna en lång stund i tystnad. Mamma Mu började nynna på en melodi.
“Mhmkd”, sa Kråkan.
“Va sa du Kråkan?”, frågade Mamma Mu.
“Mhnokejdå”, sa Kråkan.
“Nämen mu va bra”, sa Mamma Mu glatt.
Fortsättning följer…
