Det regnar
Det var en mörk och regnig sommardag. Alla korna var inne i lagården, utom Mamma Mu. Hon stod ute under en gran i skydd för regnet och tittade på änderna som lekte i sjön. Långt borta hördes åskan sakta bullra.
“Suck”, tänkte hon för sig själv. “Vad musigt änderna ser ut att ha det, fast det regnar. Och här står jag ensam ute när alla mina kompisar står inne i lagården och bara tuggar och glor”.
Flax, flax, flax. Kråkan kom flygande och landade på en stubbe bredvid Mamma Mu. Han såg inte alls glad ut.
“Nämen hej Kråkan, kommer du?”, sa Mamma Mu överraskat. “Dig hade jag då inte väntat mig se ute i ett sånhänt väder”.
“Krax. Mitt badrum har svämmat över”, sa Kråkan tyst. “Och mitt tak läcker. Det finns vatten överallt. Jag har det torrare här ute i störtregnet.”.
Mamma Mu såg på Kråkan med stora snälla ögon.
“Men mu vad tråkigt, Kråkan. Behöver du hjälp med att torka upp?”, frågade hon.
Kråkan stirrade på Mamma Mu.
“Hur hade du tänkt att du skall kunna klättra upp till mitt bo?”, undrade han.
Mamma Mu funderade.
“Du kanske kan putta mig”, föreslog hon glatt, “så som du har gjort tidigare också”.
Kråkan fnös och snurrade med ögonen och såg ut som om han tänkte svimma av irritation.
“Putta? Jag? Aldrig i livet. Jag har puttat tillräckligt kor i mina dagar. Senast jag puttade dig i rumpan blev det varmt och mörkt och jag måste sova ute i en vecka före lukten gick bort. Jag. Puttar. Inte.”.
Kråkan vände sig mot sjön och började studera de lekande änderna.
Mamma Mu gjorde likadant.
“Kråkan?” sa Mamma Mu efter en stund.
“Hmh”, sa Kråkan.
“Vad tänker du på?”, frågade hon.
“Hmh”, sa Kråkan.
“Jag har lite funderat”, sa Mamma Mu.
“Hmh?”, sa Kråkan.
“Skulle du vilja grunda ett aktiebolag med mig Kråkan?”, frågade Mamma Mu med mjuk röst, och fortsatte att titta på änderna.
Kråkan trillade av stubben. Han klättrade upp igen, och harklade sig.
“Bolag, vadå kaktusbolag?”, frågade han hest.
“Aktiebolag, Kråkan”, sa Mamma Mu.
“Du vet, man tar alla sina pengar och försöker göra mera av dem. Sen blir man förmögen och så kan man göra vad man vill. Fast bara stå och se på änder som läker i regnet. Tänk så musigt att kunna bara göra det!”, förklarade Mamma Mu, fortfarande med blicken på änderna.
De stod och tittade på änderna en lång stund i tystnad. Mamma Mu började nynna på en melodi.
“Mhmkd”, sa Kråkan.
“Va sa du Kråkan?”, frågade Mamma Mu.
“Mhnokejdå”, sa Kråkan.
“Nämen mu va bra”, sa Mamma Mu glatt.
Fortsättning följer…
Planeringen
(Här kommer fortsättningen såsom AI tyckte att den kunde gå…skulle inte annars fått den färdig, så jag fuskade…)
“Så, vad ska vi sälja då?”, frågade Kråkan och sträckte lite på vingarna för att se mer affärsmässig ut.
“Regnvatten”, sa Mamma Mu utan att tveka. “Det är ju gratis och finns överallt just nu.”
Kråkan spärrade upp ögonen. “Regnvatten? Och vem i all världen skulle betala för sånt? Det ramlar ju ner från himlen!”
“Precis”, sa Mamma Mu och log. “Vi säljer det på flaska till de som sitter inne och missar allt det roliga.”
Kråkan blundade och räknade långsamt till tio. “Mamma Mu… du är galen. Och det är därför jag… kanske… är med på det här.”
“Mu så bra, Kråkan!” ropade Mamma Mu glatt. Hon gjorde en liten hoppsasteg, så att vattnet stänkte på Kråkan.
“Sluta stänka!” kraxade han, men det såg nästan ut som att han log lite i smyg.
De stod där under granen och planerade sitt nya företag medan regnet fortsatte att falla. I sjön skrattade änderna fortfarande, och långt borta mullrade åskan som om den också ville vara med i bolaget.
“Så, vi måste ju börja med… eh… vad det nu heter. Blanketter”, sa Kråkan och tog fram en skrynklig broschyr han hittat i soporna bakom biblioteket.
Mamma Mu lutade sig fram och kisade. “Blanketter? Är det såna där man fyller i när man vill låna böcker?”
“Nej, det här är värre”, sa Kråkan. “Det är papper man måste fylla i för att starta ett aktiebolag. Namn, syfte, styrelse, kapital… och… eh… underskrifter. Massor av underskrifter.”
Mamma Mu nickade och slickade på pennan hon hittat under en sten. “Då börjar vi. Namn: Regnvatten AB.”
“Nej, det låter för tråkigt”, sa Kråkan. “Vi måste ha nåt som sticker ut, nåt som får kunderna att tänka: Wow, det här vattnet måste jag ha!”
“Hmm… vad sägs om KråkaMu Regnvatten & Lyx?” föreslog Mamma Mu.
Kråkan höjde på ena ögonbrynet. “Ja… det låter som något som säljs i dyra flaskor. Vi tar det.”
De kämpade hela eftermiddagen med blanketterna. Mamma Mu skrev så långsamt att Kråkan höll på att bli tokig, och Kråkan skrev så slarvigt att Mamma Mu fick gissa vad han hade skrivit.
När de kom till “Kapital” blev det tyst.
“Vi måste ha… pengar”, sa Kråkan dystert.
“Jag har tio mynt som jag hittade bakom lagården”, sa Mamma Mu stolt. “Och du då?”
Kråkan tömde sin lilla väska: tre rostiga skruvar, en knapp och en chokladbit som han glömt i fickan förra sommaren.
“Perfekt”, sa Mamma Mu. “Det blir vårt startkapital.”
Kråkan suckade men skrev ändå ner det.
Till slut lade de alla papper i ett kuvert och marscherade iväg till byns postlåda. Regnet öste fortfarande ner.
“Nu är det officiellt, Kråkan”, sa Mamma Mu när hon släppte kuvertet. “Vi är företagare.”
“Ja… eller i alla fall pappersskickare”, muttrade Kråkan. Men i hans ögon glimmade något som såg väldigt mycket ut som stolthet.
De gick hemåt, fortfarande under granen som om det var deras kontor. I sjön fortsatte änderna att leka, och Mamma Mu tänkte att nu, nu var de nästan rika.
Startuppen
Tre veckor senare kom ett stort, tjockt kuvert från Bolagsverket.
Kråkan slet upp det och stirrade på pappret.
“Mamma Mu… det står här att KråkaMu Regnvatten & Lyx AB är registrerat. Vi har ett organisationsnummer. Vi är… riktiga företagare!”
Mamma Mu log brett. “Mu så bra, Kråkan! Nu ska vi börja tjäna pengar.”
De började genast buteljera regnvatten i allt de kunde hitta – gamla saftflaskor, glasburkar, en vattenkanna och till och med en stövel (”extra rustik design”, som Mamma Mu kallade den). På varje flaska klistrade de en etikett med texten:
”KråkaMu Regnvatten & Lyx – För finsmakare och sjöfåglar”
De ställde upp sitt försäljningsstånd vid sjön, där änderna brukade samlas. Kråkan satte på sig en fluga för att se mer professionell ut.
Den första kunden var en nyfiken igelkott. Han snusade på en flaska, skakade på huvudet och gick därifrån.
Den andra kunden var en liten pojke som tyckte flaskan i stöveln såg rolig ut. Han köpte den för två karameller och en kulspetspenna.
“Första försäljningen!” ropade Mamma Mu och dansade i regnet.
Men sedan kom änderna. De välte försäljningsbordet, rullade flaskorna ner i sjön och började leka med dem som om de var små båtar.
“Mamma Mu… vi har precis förlorat hela lagret”, kraxade Kråkan och höll händerna över ögonen.
“Nej, Kråkan”, sa Mamma Mu och tittade på änderna som glatt plaskade runt. “Vi har fått gratis marknadsföring. Titta så glada de är. Nästa gång säljer vi ändvatten – det måste vara ännu lyxigare.”
Kråkan stirrade på henne i tystnad.
Sedan suckade han djupt, men det gick inte att dölja att hans näbb ryckte lite i ett leende.
Och så började sagan om KråkaMu Regnvatten & Lyx AB – företaget som inte riktigt sålde vatten, men alltid hade gott om skratt.
Verksamheten – och verkligheten
Det hade gått tre veckor sedan den stora lanseringen av KråkaMu Regnvatten & Lyx AB.
Försäljningen hade… ja… inte riktigt tagit fart. De flesta kunder föredrog att dricka vatten direkt från himlen, gratis. Resten tyckte stövelflaskor kändes “ointressanta ur en hygienisk synvinkel”, som brevbäraren uttryckte det.
En dag satt Mamma Mu och Kråkan i sitt “kontor” under granen och bläddrade i kassaboken.
“Krax”, sa Kråkan dystert. “Vi har sålt två flaskor och en halvburk. Och vi har spenderat allt på etiketter, flaskkorkar och den där onödiga guldglittriga skylten.”
“Men den var ju så fin!” protesterade Mamma Mu.
“Ja, och dyr”, muttrade Kråkan. “Vi är… konkursmässiga. Det betyder att bolaget är slut. Finito. Muu-gone.”
Mamma Mu satt tyst en stund och tittade ut över sjön. Änderna simmade runt som vanligt, obekymrade av företagsvärldens hårda realiteter.
“Jaha”, sa hon till slut. “Då får vi väl stänga bolaget.”
Kråkan suckade och började samla ihop de sista etiketterna. De gick ner till sjökanten, satte sig i det höga gräset och såg ut över vattnet.
“Vet du, Kråkan”, sa Mamma Mu efter en stund, “det var roligt så länge det varade. Vi startade ett bolag, fyllde i blanketter, skickade kuvert… jag har lärt mig massor.”
Kråkan nickade långsamt. “Ja… jag har lärt mig att man inte ska sälja nåt som gratis ramlar ner från himlen.”
De satt tysta en stund till. Regnet hade upphört, men marken var fortfarande fuktig och luften doftade friskt. Änderna dök och plaskade, och solen tittade försiktigt fram bakom molnen.
“Vet du vad som är bäst med konkursen?” frågade Mamma Mu.
“Nej”, sa Kråkan.
“Att vi nu har tid att bara sitta här och titta på änderna igen. Helt gratis.”
Kråkan log snett. “Ja… och det kostar ingenting att starta KråkaMu Andobservationsklubb.”
De skrattade båda två, och medan änderna fortsatte sina lekar i sjön, kände de att det här – att bara vara – kanske ändå var deras allra bästa affärsidé.
