I am not really a poet.
However, I did overcome that particular hardship relatively early in my life, and I have since gotten around to writing a poem in high school. Here it is, presented to the public for the first time in over 30 years.
Hint for any non-swedish speaking readers: you may try to feed this into Google Translate, but it doesn’t quite capture the melancholic and reflective tone of the original.
Gumman – 1985
En gammal grå gumma från Vasa
som var klädd i en trasig grå trasa
levde endast på mjöl
och hon drack ur en pöl
och det tyckte hon var att kalasa.
Nu gumman, svartvit som skatan,
en sedel hon såg mitt på gatan.
Då hon böjde sig ned
gick ryggen ur led,
och hon sade “Det var som satan!”
Nu är gumman i lasarettet.
Hennes enda kamrat är skelettet
som i sängen bredvid
efter en tid
skrämde stackars gumman ur vettet.
Nu skall gumman begravas,
ett tal till hennes minne talas.
Lov kan man få
att gå och hälsa på;
hon i pyttesmå askar förvaras.