Sanningen måste fram! För att ni skall få en opartisk bild av det hela kommer tre berättelser om Samarbetsdagarna (som alltså faktiskt inte mera heter Samarbetsdagarna, utan Yhteistoimintapäivät) att publiceras. en av varje Infå-deltagare. Meningen är alltså att samtliga (Pia, Heman och jag) skvallrar om vad de andra två gjort och samtidigt ger en vuxen och saklig bild av sig själva. Jag kommer att ge en fullständigt objektiv samt rättvis beskrivning över händelserna från onsdagen den 13:de november klockan 15.00 till fredagen den 15:de november klockan 11.30. Jag kommer att redovisa om det som hände, the whole det som hände och nothing but det som hände, so help you God, Pia och HeMan! Jag ångrar förresten att jag inte tidigare tagit del i liknande händelser runtom i landet, och snart får ni veta vartör… Vissa namn i storyn har förresten ändrats för att skydda de skyldiga.

Onsdag

Min resa började i och med att bankautomaterna inte funkade och jag som vanligt inte hade pengar i plåmssan. Så jag blev tvungen att ta mig ända ner till Tavastgatans KOP, och tillbaka, i regnet. Klockan 15.45 träffades vi tre resenärer på Kuppis tågstation, dit även en massa Asterisker hade samlats. De var ca 7 gånger flera än Infåiter. Men den fördelen hade vi att vi tre, med våra fullproppade kassar, rymdes i samma lilla avdelning som liknade 1:a klassens platser, men som faktiskt hade två platser mera. Det var liksom som att ha en vagn helt för oss själva. Vi tog fram vår bränä och började supa. Redan före Piikkiö var vi waaaaaay beyond körskick. Vi citerade Blues Brothers i mängder. sjöng resans officiella sånger “How Sweet It Is To Be an Idiot” och “Sit on My Face And Tell Me That You Love Me“. Den senare sjöng vi ca 2^9 gånger under hela resan. Vi var också tacksamma att konduktören inte maindade speciellt mycket fast vi inte till punkt och pricka följde VR:s förhållningsregler. Men kanske han resonerade så att både Alko och VR ägs av staten, och att börja joma om att vi använder hans arbetsgivares produkter inte sist och slutligen är ett så slugt drag från hans sida. Då vi äntligen anlände till Hesa hade vi byggt upp en helt enorm fiilis som inte ens regnet lyckades förstöra. Vi hade ju umbrellor. Umbrellorna visade sig förresten vara till stor hjälp då vi med ett gäng Asterisker satt på Otnäsbussens bakbänk och uppförde oss ostädat. Det sägs att det medför otur att öppna en umbrella inomhus. Det måste stämma, eftersom då hela bakbänken öppnade sina umbrellor samtidigt och satte flaskan och cirkulera, öppnade chaffisen bakdörren och informerade oss vänligt om att vi nu hade kommit till ändhållplatsen för vår resa och att vi eventuellt kunde tänka oss att stiga av. Med tanke på att bussen ännu inte ens hade startat bestämde vi oss för att endast snacka skit istället.

Officiella programmet för den kvällen var Hallitusten Kokous. Uleåborgarna är förresten hyggliga typer. De bar in den största ölkorgen jag någonsin sett, och bjussade bärs åt hela gänget. Ca 25 pers var på plats, och korgen var halvfull ännu efter mötet, så det torde ge er en ganska bra bild av korgens storlek. Det diskuterades en massa skit på mötet, men även sakliga pointer kom fram. Pia blev megaförtjust i en jappe (låtom oss kalla honom Väinö) från Asteriski, eftersom han alldeles tydligt och helt spontant var på Infås sida i ITL-frågan. Väinö återkommer jag till senare, för han är mera intressant än diskussionerna om ITL, som vi glömmer *nu*. Efter mötet togs vi och våra saker till Smökki, som visade sig vara ett café i stil med Gado och i storlek med en gymnastiksal. I matsalsdelen av byggnaden var det meningen att man skulle sova, och alla andra utrymmen fick användas helt fritt. Där fanns ett extra rum där man kunde supa och spela piano. Alla försök att skapa lite hurtig fiilis genom att dra en trudelutt på pianot (som saknade två tangenter) ledde till våldsamma verbala protester, så vi sket i musiken. På Hallitusten Kokous hade vi fått ett antal kuvert med material samt biljetter till exkursioner plus dessutom reabiljetter till Pizza Hut. På reabiljetten stod det “Iso Pizza + salaatti 100 mk” vilket lät så dyrt att vi bara skrattade åt lappen och glömde den med det samma. Efter att vi dumpat kamorna försökte vi ta oss till stan. Kortaste vägen till busshållplatsen gick via en brant lerig backe. HeMan for först och strittade på röven. Pia skrattade, for efter, och strittade på röven. Jag skrattade, for efter och klarade mig vitrövd, så att säga. Resan till centrum sket sig alltså temporärt, för mina kolleger ville nödvändigtvis byta kläder. Pia försökte tvätta sin halare, men utan tvättmedel visade det sig vara en svår uppgift. HeMan nöjde sig med att hänga upp sin och torka, för att senare kunna borsta bort skiten (leran, egentligen, men både färgen och placeringen på halaren fick en att associera till något annat). Lyckligtvis hade de båda hjältarna extra kläder med sig, så snart bar det iväg till ‘stan’, där vi hamnade på en pubrunda. De pubar vi hamnade i var så tråkiga att någon kom på att vi kunde ju gå och äta istället. Min Valkosipulihärkä smakade jävligt gott. Och Pias Chicken Fajitas var inte dålig, den heller. Finnarna ville höra lite svenska visor, så vi gjorde vårt bästa, och hur det nu råkade sig kom även Sit on My Face med i vår repertoar ett antal gånger. Pia försökte fråga personalen ifall de har Y3 eller något annat tvättmedel de skulle kunna ge henne, men de brukade inte göra såna saker, inte heller denna gång.

Efter maten beslöt vi, Styrelsen i all Sin vishet, att dra oss tillbaka och kalla det en dag (eng. “call it a day”). Vi tog Otnäsbussen, och jag stämplade mitt busskort för tredje gången den dagen. Jag nämner detta för att det var ett tjugofyratimmars turistkort som man endast får stämpla en gång. Bussen vi tog var egentligen inte den Otnäsbussen vi menade stiga på, så vi fick stiga av på en random hållplats och ta oss gående till rätt ställe, vilket, otroligt nog, lyckades. Då vi väl kommit fram till övernattningsplatsen insåg vi hur onödigt det var att försöka sova. Pia och jag kröp in i våra sovsäckar, medan HeMan stod en meter från oss och dammade sin halare. Med tanke på att det fanns ca 100 kvadratmeter ledigt utrymme där det inte låg någon och sov just då, kunde han knappast ha valt sin plats mera misslyckat. Vi påpekade detta för honom och han insåg sitt misstag. Metsiemme Miehet från Uleåborg visade sig vara socialt aktiva utåtriktade unga män som inte förstod vad ‘Turpa kiinni” eller ‘Täällä yritetään nukkua” betydde (ett exemplar av I/O Porten skickas även åt dem, så jag går inte in på närmare detaljer). Men en sak kunde dom: en av dem skrek “Bailataan!”, och resten av Oulun Mieskuoro brölade till med “Ankarasti!” och, om någon ännu orkade, med “Aamuun asti!” I allmänhet var det någon som orkade. Jag somnade femtiden och vaknade med en halv timmes mellanrum till “Ankarasti!”

Torsdag

Väckning 7.00. Nja, kanske inte ‘väckning’ i ordets verkliga betydelse. men i praktiken samma sak. Dvs man blev tvungen att klä på sig. föra sina väskor till pianorummet och dra ut bord och stolar för att rummet igen skulle se ut som en matsal. Rummet var i ordning 07.15 och 08.30 fick vi morgonmål för 15 mk. Det var det maffigaste femtonmarksmorgonmålet jag ätit i mitt liv. Pia betalade. För hon var skyldig mig för tobaken som jag köpte åt henne kvällen innan och som hon lovade att hon skulle sluta röka redan på Londonexkurren. Nu har hon lovat att sluta röka från och med nyåret. Vid inmundigandet av morgonmålet visade det sig också att jag inte är lika bra på att hantera kokta ägg som Robert deNiro…men som tur var ägget hårdkokt…

Efter morgonmålet var det fri samvaro i två timmar, och vi fick bland annat beskåda ett totalt onödigt väckningsförsök. Mitt på golvet i pianorummet stod även en oöppnad litersflaska (Jaffa) som åtminstone jag glodde på och jag måste medge att omoraliska tankar höll på att formulera sig själv i den fungerande delen av min hjärna. Vi tre gjorde ett beslut att vi under dagens lopp skulle skaffa apelsinjuice och salmiak till fredag morgon.

Dagens första officiella programpunkt Datafest ägde rum klockan 11.00 på Yrjönkatu 30 (such an appropriate streetname). Där fick vi smörgås + te/kaffe. Det var planerat att en TTL-representant skulle hålla ett föredrag om de tjänster som erbjuder sina medlemmar, men eftersom TTL inte erbjuder några tjänster åt sina medlemmar, kom det ingen. I stället presenterade varje ämnesförening sig i alfabetisk ordning. Väinö från Asteriski började presentationsrundan, och han var högst sannolikt den enda som sovit gott den natten. Han vaknade nämligen på ett hotell och fick en 840 marks räkning i handen. Voiko ihanammin Päivän enää alkaa?!? Jag som pga förra kvällen rutschbanelekar var den enda som såg tillräckligt representabel ut (= iklädd halare), fick sköta presentationen. Asteriskerna tyckte inte om då jag sade att Infå är ovanför Asteriski, men det är ett faktum de får lov att leva med.

Efter en helt hejsan intetsägande Datafest bar det iväg till exkurrena, och Pia och jag for till Veikkaus. Den absolut bästa exkurren jag varit på! Synd att Patrik Palm inte kom med, han skulle säkert ha trivts. Före vi stack delade de ut Casino-lotter, men vi vann ingenting. Och pennor fick vi också. Exkurren blev lite längre än väntat, eftersom alla hade så roligt. Som nästa programpunkt skulle ha varit biljard, men vi skippade den punkten pga tidsbrist, träffade HeMan i Forum och styrde kosan mot Pizza Hut (visserligen via en myntaffär som Pia hade business till och ett antal bankautomater som jag skulle ha haft business till i det fallet att de skulle ha fungerat). Då vi väl kommit till Pizza Hut satte vi oss strategiskt bredvid tre stycken Uleåborgsflickor som jag antar att HeMan inte kan låta bli att försöka blackmaila mig med i sin juttu. Men alla de rykten ni hör om dem och mig är fullständigt påhittade och bör tas med en pipa snus. Vi, Stvrelsen i all Sin vishet, käkade en stor 110 marks Spicy Hot One och lämnade stället varefter vi inhandlade juice och salmiak och åkte iväg till Otnäs. About sjuttontiden kom vi till Smökki och konstaterade att Pias halare var näistan torr. Eric dammade sin i en liten stund till och sedan gjorde vi oss klara för Cännibals. All flytande föda vi hade förstörde vi, utom en flaska vitt vin som HeMan lovade dricka upp i bastun (som skulle vara efter Cännibals). Jag hade en full, oöppnad Grant’s med mig. och eftersom jag inte diggar Whiskey så gav jag den åt HeMan. Resultatet var en full Kulturchef, men inte riktigt ännu.

Vi hittade också Pizzarabattlappen och konstaterade att den faktiskt inte var helt onödig. eftersom den i själva verket skulle ha berättigat oss till en tio marks rabatt plus en sallad som vi av någon anledning hade blivit utan. Shit happens. men vem bryr sig så länge det finns sprit.

HeMan började spelade kort med en massa finnar och Pia och jag hittade på en lågnivås variant av ristinolla:

  • båda spelarna väljer en bitsträng (olika), ex 10110 och 01011
  • sedan gäller det bara att placera ut ettor och nollor på ett rutigt papper så att man får sin egen bitsträng i någon riktning.

Efter en tid började det närma sig avfärd och man hade bekantat sig med en massa intressanta människor. Skjutsen till Cännibals kostade en fima, och HeMan och Pia rymdes inte på samma bus som jag, utan de for och loggade in istället. Resultatet kan läsas i PortaCOM konferensen Styrelsen, men tyvärr endast av Styrelsemedlemmar och Shel. Cännibals var på Henrik i Sockenbacka. En normal pub utrustad med dansgolv torde vara en pritti äckjurit deskription. Saldo för den kvällen var sex stycken nya tygmärken + tre helt spontana pussar på kinden av flickor som tyckte att jag är så söt. Det fanns två officiella programpunkter på Cännibals: en relativt mörk brud som magdansade, samt ett lotteri där en lycklig jappe vann en Europa-runt-resa. Magdansen såg jag inte eftersom jag är kortare än en genomsnitts ADB-studerande, tydligen. Resan vann jag inte heller. Själva Cännibals var helt OK, men egentligen ingenting extra. Väinö och jag diskuterade djupsinnigt varför Infå och Asteriski har så lite samarbete, och vi kom till och med på orsaken. men av diverse skäl är det något man inte ids publicera. Så fanns det en flicka från Uleåborg som inte hette Aino (hennes riktiga namn kan ni läsa på min halare). Hon var ett fenomen. Hon var ljus, blond (inte nödvändigtvis samma sak), smal och faktiskt jävligt snärtig, och oberoende vart hon gick var hon förföljd av minst fem dräglande jappar. Måste även ha något att göra med låga damprocenten på vår inriktning…

Eftersom fredagen endast var en extension på torsdagen, så skippar jag den rubriken helt. Då det började bli stängningsdags var alla tillräckligt i gasen (HeMan hade redan lyckats tömma hela flaskan och han svettades som ett svin och luktade illa). Själv var jag endast moderat påverkad och hade läget under kontroll på alla sätt. Bussen förde oss tillbaka till Smökki, där vi gjorde oss klara för jatkot på Rantasauna. Efter att jag sett på hur Uleåborgsflickorna vårdat en av sina egna som slocknat, bar det iväg till bastun. Det var inte svårt att hitta till bastun, eftersom det var femte meter stod någon och spydde. Det var bara att följa kön. Bastun visade sig vara en mysig plats fullproppad med asberusade människor. Klädseln varierade från endast slipsar till lite mera anständiga konstruktioner.

Hmm, om bastujatkona är det lite svårt att skriva något klokt, eftersom meininkin var så galen och detaljerna är liksom lite suddiga. Dessutom var jag ganska upptagen själv. Men jag kan ju nämna en intressant sak. Ca klockan fem på morgonen blev jag CokaCola-törstig, tog mig till disken och beställde en Coke med is. Det var inte den intressanta saken jag menade. Jappen som sålde sade att det var dagens första Coke dom sålde, och jag trodde honom. I och för sig var det ganska intressant, men dock inte heller det jag menade. Det intresesanta var nämligen isbiten han satte i min Coke. Eller närmare bestämt den reaktion som den åstadkom. Dig this: isbiten var stor som en isbit, men helvit. Dvs icke-genomskinlig. Då den hamnade i Cokismuggen började Cokisen skumma helt hejdlöst. Två sekunder efter att isbiten hamnat i vätskan rann första skumdropparna över muggkanten och jag fick ta till tungan. Dig this, again: halvliters mugg, och 1/3 liter Cokis! Okej, efter att jag supit upp det mesta av skummet såg jag vad som hände inne i muggen. Och det var allt annat än aptitretande. Cokisen såg ut att koka: bubblor av alla storlekar mellan lillfingernagel och ishockeypuckar växte upp som svampar i regnet. Då bubblorna var *vita* (ogenomskinliga) började man fundera vad i helvete det var som jappen satte i muggen.

Efter att jag i ca fem minuter suttit och beundrat händelserna i muggen, beslöt jag mig att ta reda på vad som orsakade bubblorna. Så jag drack upp Cokisen. De sista centilitrarna var de svåraste, eftersom bubblorna hela tiden höll på attackera mig, och jag kan berätta att det var aningen äckligt. På bottnen av muggen hittade jag en mindre version av ‘isbiten’ som jag ursprungligen sett försvinna under Cokisytan. Jag hällde odjuret på bordet och petade lite på det med min Veikkauspenna. Eftersom det uppförde sig hyggligt och pennan inte mådde illa av det, vågade jag ta fanskapet i handen. Dig this: den var kall. Efter några futtiga sekunder på handflatan kände jag hur jag inte kände något mera. Huden under isbiten var kall, vit, och okänslig. Tufft. Det tog några sekunder för huden att tina upp igen…jag upprepade experimentet ett antal gånger och konstaterade att sådan is vill jag ha om jag nångång ordnar jatkot. Frågan lyder: vad var det för nånting?! ?

Jag var så deprimerad och andligt bortblåst efter incidenten med isbiten att jag beslöt mig för att styra kosan mot Smökki. Denna gång var det ännu lättare att hitta fram, för antalet stolpar vid vägkanten hade fördubblats. Då man väl kommit fram till Smökki, och närmare bestämt pianorummet, var det första man såg en konstutställning. På den tio meter långa bänken låg/satt/existerade fem jappar som alldeles tydligt hade slocknat. En projektgrupp bestående av Uleåborgare hade tagit till sin uppgift att dekorera stackrarna med wc-papper, ölburkar och -korkar samt annat diverse material de hittat på golven. Japparna fotograferades ivrigt och stilpoäng delades ut. Och Jaffaflaskan stod fortfarande oöppnad på samma ställe som på morgonen…

Dags att gå tuttilulla. Uleåborgarna var vildare än någonsin, och “Ankarasti aamuunasti” var ett uttryck man lärde sig utantill ganska snabbt. Japparna praktiskt taget ramlade över oss normala människor som låg på golvet. Roskisställningen fick ny användning som enpersonstransportmedel, och japparna skuffade varandra runt salen och tog tid vem som var snabbast. Att det låg någon och sov på rutten var ju inget problem. Man gjorde annat också än sov, faktiskt. I en inte alltför avlägsen knut hände något som åtminstone enligt mitt tycke kräver relativt mycket privacy. Med tanke på att lamporna också var på och det stod ett gäng och konstaterade saker och ting, måste jag medge att typerna gänget stirrade på åtminstone inte var blyga.

Nog om det. Två timmar vågrät existens, långt ifrån tuttilulla. Det var som att försöka sova i samma rum som Beijar efter att han sett Terminator 2 första gången. Nå, åtminstone hade man det inte tråkigt eftersom det hände och skedde så mycket hela tiden. HeMan var ju faktiskt ett störande element: efter att suttit på mig och den person som valt att hålla mig sällskap, tog han plats vid mina fötter. Helt ok i och för sig. ifall han bara inte skulle sova så oroligt. Helt säker är jag inte, men jag vågar påstå att han rullade ett helt varv runt oss, ett avstånd på ca 10 meter. Kanske aningen överdrivet, men det var faktiskt underhållande att se på honom.

Klockan 7. ‘Väckning’. Golven städades och rosken drogs till pianorummet. Bland rosken var HeMan i sin sovsäck, och skjutsen var gratis (det påpekade Uleåborgarna som drog honom). Morgontrött var man inte, eftersom man inte hade somnat, ännu mindre vaknat, så det var bara att stiga upp och dra på sig rena kläder. Första gången jag gick och sade åt HeMan att han hade tre kvart på sig före vi skall åka till Åbo, klarade han av att säga “Ammmmhhhnnnnthhmmmm”. Efter femton minuter kunde han prestera “Joo”, en tydlig förbättring. Efter ytterligare fem minuter var han på två ben och han rörde sig framåt. Långsamt, och med ena sidan före, men framåt trots allt. Apelsinjuicen och salmiaken fick kyytiä, och snart bar det iväg till bussen. Sedan till tågstationen där vi njöt morgonmålet i form av Shokkitarjous-hodare, 10 mk. Tåget startade 9.02. och var framme 11.20. Däremellan sov vi. Urakkan var slut. Och det var roligt.

Finns det frågor?