Min Englandresa

Tuffa detaljer!!! Saftiga skandaler!!! Läs en bråkdel om vad som hände då INFÅ besökte London/Sheffield 071090-141090!!! Yes. Skulle alltså fara till London med INFÅ. Min första resa ditåt, och dessutom i så gott sällskap!!! Jag började få resefiilis på Londonlnfå-tillfället som exkurrchefen Jocki höll tisdagen före avfärden. Då jag hörde vem Janne skulle ha som stugukompis, visste jag att resan skulle bli lyckad…

Ål rait; nu tar vi sakerna i kronologisk ordning, bokstav för bokstav.

Vi anlände till Gatwick Airport på söndag kväll precis som planerat, trots mina mest pessimistiska mardrömmar. (London by night ser förresten ganska snärtig ut, om inte annars, så åtminstone från några kilometers höjd sett…) Då vi äntligen klarat inträdesförhören, kunde vi konstatera att inga bussar som borde vara på plats var på plats. Efter en timmes huttrande (det var ganska kallt) kom äntligen bussen som skulle föra oss till vårt hotell Niki, som befann sig Paddingtonin vilkkaassa kaupunginosassa. På bussen kom vi dessutom i kontakt med en äkta finsk turist, som högljutt svor och pärklade och lovade, att om inte bussen stannar BUMS!, så utför han lilla naturbehovet mitt på golvet. Som tur fick vår buss punktering just då och han slapp ut och lätta på trycket. På bussens punkterade bakhjul. Som en kuriositet kan nämnas att bussen stannade vid en stor byggnad som hade något att göra med Pakistan Intemational Airlines (PIA). Nu vet alltså vår sekreterare varifrån hennes förnamn härstammar.

Reservbussen kom efter att vi i en halv timme stått ute i den kalla London-natten och flinat åt vår sekreterares förnamn. Först denna buss klarade av att transportera oss till hotellet utan att själv gå i bitar. På bussen tog Arska, eller vad han nu hette, mikrofonen och med djup basröst bad om ursäkt av medpassagerarna att han perkele måst käydä kusella saatana.

Hotellet visade sig vara grekiskt. Åtminstone var ägaren grekisk. Rummen var utrustade med de nödvändigaste faciliteterna, dvs TV, badrum och två sängar. På utsidan av fönstret hade vi en egen balkong: det var bara att öppna fönstret och stiga ut så kunde man stå på balkongen och observera trafiken på London Street. Även t.ex. Marko eller Oodie, som bodde ovanför oss, kunde stiga ut genom sitt fönster (ifall de så ville), men i såfall skulle de hamna på vår balkong. Jocki och jag var nämligen de enda INFÅiterna som hade egen balkong. Trött som man var, for man endast på en myckymycky kort sightseeingrunda under första kvällen och terrängrekognocerade omgivningen runt hotellet. 55 yards (ca femti meter) från hotellet hittade vi Burger King, som tyvärr var stängd. Men hör och häpna: jappama låste upp dörrarna och pynjade ihop var sin Whopper åt Jocki och mig. Tala om service, alltså!!! Försök nångång komma in i Hesburger eller Carrols fem minuter FÖRE stängningsdags…Servicen var alltså huippu, men Whoppern smakade tyvärr gödsel.

Den tre punds English Breakfast som vi blev bjudna på var inte ens värd plastet den var framställd av. Torra skruttiga baconremsor, ett russin som visade sig vara ett ägg, ohyggligt starkt te och något annat som jag inte ens i min vildaste fantasi kommer ihåg vad det var. Så oförglömligt var morgonmålet, att jag glömde äta det i fortsättningen.

Första morgonen for Jocki och jag på en liten morgonpromenad och blev hälsade “Good morning” av totalt främmande förbicyklande engelskvinnor. Och vi hann knappast ens gräva fram kartan eller dra på oss en bekymrad min före någon kom och frågade “Are you lost, may I help You?!?”. Tala om kulturchock! Då hälften av ur-invånarna dessutom var klädda i shorts (jag hade halsduk & handskar på mig den morgonen), kunde man inte låta bli att känna sig som en fish utan chips. Som en intressant point kan dessutom nämnas att ifall man har rasistiska anlag kommer man inte att klara sig i London utan att få nervsammanbrott: staden är nämligen fullproppad med representanter av de mest otänkbara raserna: negroider, europider, zigenarider, vietnamider, skandinavider, rastaider och dessutom ett fåtal londonider. En ras som jag egentligen helt lyckades missa i den engelska naturen är den i Finland så talrikt förekommande rasen pultsarider. Bland all dessa olika raser fick jag ofta en sådan känsla att jag först skall fråga “Excuse me, do you speak English?!?” före jag egentligen säger något…

Djur fanns där också: två hundar (en stor och en liten), och staden tycktes inte vara tillräckligt stor ens för dem två, av deras uppförande mot varandra att döma.

Första dagen var i sin helhet reserverad för Londonsightseeing för såna som inte förr besökt staden, och shopping på eftermiddagen. Pga brist på intresse bland majoriteten av läsarna, ber jag eventuella intresserade kontakta mig personligen för utförlig beskrivning av dagens aktiviteter.

Parentes: Om metrokulturen i London: systemeraren har haft en av sina sällsynta bra dagar då han planerat metrosystemet: det är snabbt, smidigt, billigt och synnerligen användarvänligt. Dessutom har det en uppfostrande funktion: tänk er en fyraåring som med klar och tydlig röst säger ‘Excuse me, please…” då han vill ut ur metron…så sött. Eller då en två meter lång punkare som såg ut som en mördare snuddade vid mig då han kom ut och jag gick in, och han sade åt mig “Oh, I’m sorry…”. De är sen konstiga, de där engelsmännen…dessutom är metrofenomenet orsaken till uppkomsten av uttrycket “Mind the gap”, vilket vi är tacksamma över. Parentesen slut.

På kvällen blev det att söka sig till en äkta Engelsk PUB!!! Där drack jag mitt livs första äkta Engelska bitter. Tyvärr smakade det det som Whoppern smakade. En ganska dålig början på resan, sådär i maltväg. Då beslöt jag mig att aldrig, aldrig dricka bitter igen!!! Som ju alla beslut som berör saker som att sluta supa, röka, äta ohälsosam mat etc etc, upphörde detta beslut att existera redan så tidigt som följande torsdag. Efter det något misslyckade pubexperimentet sökte vi oss till hotellets Lobbybar (!), där en tysk tjej vid namn Ursula serverade förfriskningar både för själ och öga. Hon talade i en intressant falsett, och endast ett fåtal INFÅiter lyckades ta foto av henne under hela veckan vi vistades där. Engelsmännen har totalt förstört smaksinne: de tycks sätta ättika på allt som normalt skulle smaka gott. Ursula brukade bjuda på s.k. ammoniakchips, som sist och slutligen inte smakade så illa som namnet kan leda en att tro. Man vänjer sig tydligen vid vad som helst. Men jag föredrog nog salta nötter (salted peanuts), actually…

Tisdag morgon var det tidig väckning (ALLA väckningar är för tidiga, in my humble opinion). Som tur hade jag en väckarklocka med automatisk sound off (=Joakim, som stängde av alarmet efter att ha blivit kypsä på mitt sätt att leka struts (huvudet under dynan) då klockan ringde). Den morgonen skulle vi besöka Queen Mary And Westfield College, som befann sig utanför Londonkartan. Vi tog metron: ena halvan av gänget tog en linje, och andra halvan av gänget for någon annanstans. Inte så intelligent i och för sig, men det hela slutade ändå med att alla var på rätt plats ungefär då det var bestämt. Besöket varade i about två timmar, och mottagningen var varm. Fyra typer, av vilka en faktiskt bar en striking resemblance till Bumeragnar, berättade för oss om universitetets forskningsprojekt och om engelska universitet i allmänhet. Vi gäster genererade ett avbrott i föredraget. Funktionen var följande: Toffe steg upp mitt under föredraget och började (långsamt) vandra mot dörren. Medan han febrilt försökte skuffa upp dörren som öppnades inåt, förklarade värden ursäktande att han borde redan tidigare ha berättat för oss var toaletten finns. Toffe återvände tio minuter senare med tre stycken tredjedelsliters apelsinsaftburkar i famnen och en belåten min kunde urskiljas bakom håret. Detta väckte stor munterhet både bland värdarna och gästerna…Efter föredraget donerade Joakim 1 st tallrik + 1 st diplom åt universitetet till minne av vårt besök. Alla tackade varandra och vi fortsatte gruppvis tillbaka mot mera kända territorier.

Efter universitetsbesöket var det igen dags för en massa shopping. Varmt var det, precis som på sommaren i vårt kära fädernes land. Folk gick omkring i shorts och kortärmade skjortor, eller alternativt mörka kostymer, och även jag hade skippat halsduken och handskarna.

Vårt hotell var utrustat med ett kassaskåp av något slag, till vilket man hade access endast mellan 08.00 och 17.00 (=05.oo pm lokal tid). Fiffig som han är, vår exkurrchef alltså, hade han satt alla värdepapper i skåpet. Till värdepapper räknas i detta fall tågbiljetterna vi behövde för att komma till Sheffield och tillbaka. Och tåget skulle fara åttatiden på onsdag morgon. På tisdag kväll klockan 5.10 kom Joakim ihåg accesstiderna till kassaskåpet, vilket ledde till att vår shoppingrunda avbröts och vi tog första bästa metro till hotellet för att reda upp saken. Kassaskåpet var ju naturligtvis låst då vi kom till hotellet, och ägaren hade farit hem med nyckeln. Det var bara att konstatera faktumet och återvända till den normala rutinen = slösa pengar. Efter en tiokilometers marsch upp och ner längs Oxford Street började klockan redan bli så mycket att det igen var Ursula som gällde. Eftersom ingen av läsama egentligen är intresserad av att veta vad Ursula bjöd åt oss och hur mycket hon tog betalt, skippar jag dessa detaljer.

Natten mellan tisdag och onsdag blev antagligen en sömnlös natt för exkurrchefen. Visserligen BRUKADE ägaren komma redan sjutiden på morgonen med nyckeln till kassaskåpet, men det kunde man ju inte lita på. Och enda möjligheten för oss att över huvudtaget komma till Sheffield var att ägaren sin vana trogen faktiskt dyker upp sjutiden, helst före, på onsdag morgon. Men det var inte mitt problem. Jag är endast Infochef. Alltså kunde jag sova gott den natten.

Ägaren kom sjutiden och vi fick våra biljetter i tid och utan att någon annan än jag hann märka hur Joakim kallsvettades. Då vi äntligen anlände till Sheffield hade vi jättebråttom att hinna till University of Sheffield, Department of Computer Science. Det var faktiskt ganska svårt att hitta: vi stod hela gänget på gatan med karta i handen (i Jockis hand) tills två flickor kom och frågade ifall vi tappat bort oss och om de kan hjälpa oss. Tillsammans konstaterade vi nu efter att ha studerat både kartan och omgivningen lite noggrannare att vi stod en meter från ingången till stället vi sökte.

Hela dagen var reserverad för officiellt program: först skulle vi besöka UoS, DoCS och senare på dagen National Transputer Support Center. På universitetet togs vi emot minst lika varmt som på universitetet i London (dvs te/kaffe + småbröd). Vi visades runt i universitetet, och jag kände som min plikt att visa Toffe var wc:n fanns. Universitetet hade en massa intressanta projekt (allt från transputers till speech recognition). Dessutom såg vi en riktig NEXT-maskin! !! Efter att vi fått höra om alla forskningsprojekten av mänskor som var inblandade i dem, blev vi bjudna på lunch: bl.a. trekantiga, dubbla orostade rostbrödsbitar med skinka och en massa pastejer mellan halvorna. Delicious. Dessutom märkte någon att det som finnarna har gemensamt är vita strumpor, och ljusa kläder i allmänhet. Nästan alla britter klär sig i mörka kläder, och orsaken kom jag på då jag snöt mig. Luften är nämligen så förorenad att allting ljust eller genomskinligt snabbt ändrar nyans mot det mörkare. Det jag hittade i min näsduk hade ungefir samma färg som en bacardicola.

Efter lunchen delade Joakim igen ut tallrikaroch diplom. Rummet svämmade över av applåder och kamerablixtar och sedan bar det iväg till National Transputer Support Center. Ordet ‘yrsel’ beskriver aktiviteterna på ovannämnda ställe, men relativt intressant var det trots det. Joakim gjorde igen sitt bravumummer med tallriken och diplomet, och vår värd överraskade oss med att donera oss ett par dussin transputers som minne. Dessutom visade det sig att han annars också var en snärtig jappe: han skulle tillsammans med en annan transputerfantast från universitetet visa oss vägen till vårt hotell. Vi gick ett par kilometer genom Sheffield tills vi kom till lokala Hamburger Börs. Det hette något i stil med Victoria Station Hotel, medan vårt hotell hette Station Hotel. Vår värd var absolut säker på att vi hade fel och att detta lyxhotell var det enda rätta stället för sådana gäster som vi. Han gick in till receptionen och försökte övertala receptionisten att ta emot oss, men misslyckades tydligen eftersom vi vandrade iväg mot Station Hotel. Det visade sig vara närmare den standarden som INFÅiter är vana vid utomlands. Vi skulle ha dubbelrum, men tyvärr så fanns det inga sådana på hotellet. De hade endast kvadruppelrum, vilket jag personligen tyckte var bättre. Vi dumppade kamorna i rummen och de åtta av oss som inte rymdes i detta hotell fick söka sig till ett annat (transputerjappama fixade detta). Det var en massa yrsel, men till sist redde allting upp sig.

På hotellet bjussade vår värd från NTSC bärs åt hela gänget och diskussionen började så småningom luta mot varför man inte blir berusad av engelska drinkar. En paukku (så stod det på en lapp ovanför bardisken) innehöll 1/6 gill alkohol. Hur mycket 1/6 gill sist och slutligen var, det visste inte ens tanten bakom bardisken. Efter en praktisk övning med ett gillmått och en pint kom hon till den slutsatsen att det i en pint ryms 12 gills. En pint är 0.57 liter, vilket leder till att en gill är 4.75 cl. Detta i sin tur leder till att en paukku innehåller ungefär 0.8 cl alkohol. Vilket förklarar varför man inte blir berusad av engelska drinkar. Inte undra på att engelsmännen kallas ‘limeys‘ (=finskans ‘laimea‘=’svag‘, ‘laimennettu‘=’utspädd‘).

Efter välkomstbärsen skulle vi (=INFÅiterna + våra två värdar) ut och bekanta oss med Sheffields nattliv, bl.a. puben Frog & Parrot, som enligt Guinness’ Book of Records serverar världens starkaste öl. Den ölen smakade mämma, så mina experiment med nya ölsorter var i genomsnitt ganska misslyckade. Med lagom påsk-fiilis for vi alla tjugofyra människor till en liten pizzarafla för att inmundiga kvällens första riktiga varmrätt. Tydligen hade stället aldrig haft så många gäster samtidigt, så pizzorna smakade panik då de efter en timmes väntande kom till borden (Joakim beställde sin ‘nimikkopizza’ = ‘The Perfectionist’). Karvens pizza hade roffat åt sig all peppar, och stackaren hostade lågor och släckte dem samtidigt med sina tårar, vilket vi andra tyckte att var väldigt underhållande.

Som en parentes: min kompis är för tillfället i Sheffield som ‘exchange student’ (whatever), och hans mor hade skickat ett paket Reissumies och ett kilo Oltermanni med mig för att levereras åt honom. Han bor 50 meter från pizzaraflan, så mellan munbitarna for jag av och an och dumpade mackorna och hänga på hans dörrhandtag. Han själv fanns inte på plats då, men jag hade hunnit bli ganska kypsä på min extra börda…

Efter pizzan promenerade vi iväg till lokala Kåren, som nämast varen kombination av Data City (storleken) och Kina (antalet mänskor). Efter några öl (inte bitters), for Jocki och jag och hälsade på vår gemensamma kompis (han med ostsmörgåsarna). Han bad mig skicka hälsningar åt så många som möjligt att Sheffield e hyvä mesta och att ett år där absolut inte är bortkastat, och dessutom att Studentkåren och ämnesföreningama i Åbo har mycket att lära sig. Message ends, mission accomplished.

Efter besöket hos kompisen träffade vi på Pia, Stella, Christina, Janne, Marko och Stefan. De hade fångat upp en kille som lovade föra dem till stans bästa disco, så vi joinade. Liiiite onödigt tycker jag ju förstås att det var att promenera genom hela stan i cirkel för att ta sig till ett ställe 150 meter från var man startade. Denhär engelsmannen hade alltså verkligen dåligt lokalsinne. Oallmänbildad var han dessutom. Då vi sade att vi kom från Finland, sade han att “Oh, it’s somewhere near Afghanistan”. Då vi rättade till honom kom han lite närmare sanningen. Resten av kvällen gick han omkring i den tron att vi var vikingar.

Dagen för det sista officiella programmet. Morgonmålet var av helt annan kaliber än i London.

Den bestod av:

• 1 stekt ägg
• 3 stycken 20 cm långa knackisar, stekta
• 5 baconremsor (stekta)
• 4 toasts, med smör och/eller marmelad
• 1 portion Corn Flakes, med mjölk och/eller marmelad
• bröd, modell Ranskanleipä
• uppskärningar
• bönor (baked beans, antar jag)
• apelsinjuice
• te/kaffe

Dessutom var allt detta gratis.

Mätta och belåtna åkte vi iväg till dagens officiella proggis. Först Davy McKee, som närmast kan definieras som ett högteknologiskt gjuteri (i ett nötskal). Vår värd på Davy hade tillbringat sommaren i Finland (Dativo), så vi var liksom ‘goda vänner’. Davy tillverkade alltså metallprodukter av varierande slag. Vi visades runt och fick bekanta oss med många (inte alla) skeden av tillverkningen, från datorstödd design till poleringen av färdiga stålklumpar. Davy exporterar dessutom till Sydafrika, vilket någon kom på att påpeka. Vi fick se ett par korta Davy-ego-boost-videon som berättade hur Davy har sina fingrar i spel lite överallt i världen där något viktigt håller på att hända. Den tuffaste videon vi såg handlade om översvämningar. Temssen skulle stiga med ett tiotal meter och hela London skulle bli under vattenytan. But wherever there is injustice, wherever there is danger, there is also Davy!!! Videon berättade om hur Davy kämpade mot Mother Nature, vann, och räddade åtta miljoner mänskor från att drunkna eller bli hemlösa.

Efter videon var det matdags. Vi fick äta vad vi ville, hur mycket vi ville och dessutom fick vi efterrätt. Endast ett glas lyckades vi söndra. Efter maten fixade Joakim fram en tallrik och ett diplom och överräckte åt värden.

Som extra programpunkt hade vår Davy-värd ordnat ett bryggeribesök, som urpsrungligen inte skulle ha hört till vårt program (med ursprungligen menar jag att det nog var planerat, men bryggeriet hade varit fullbokat för åtta månader framåt. Värden hade dragit i trådar och fixat oss dit). Sheffieldresan kulminerade i detta bryggeribesök. En smilande kort mikrobiolog, som aningen liknade militärpastor Kivijärvi i Dragsvik (men modell mindre), tog emot oss och förde oss upp till fjärde våningen av bryggeriet. Här fanns grunden till allt det goda. Vi började gå neråt i byggnaden, och i varje våning stötte vi på följande fas i öltillverkningsprocessen. Varje fas förklarades åt oss flera gånger, och dessutom med inlevelse. Bryggeribesöket nådde sin höjdpunkt i bryggeriets nedersta våning. Där fanns nämligen ett Tetris-spel. Nä, en Pub, förståss. Problemet var att de inte fick sälja öl. Men det löstes på det sättet att ölen delades ut gratis. Dessutom var det självbetjäning: man fick kliva bakom bardisken och själv pumpa stopet fullt. Härligt!!! Det var i detta skede som jag glömde mitt beslut angående totalbojkott på bitter, ty det är bitter som Canon Brewery framställer. GOTT bitter! Fiilisen på Puben var ENORM: Marko jammade med pianot (med special guest star Janne på Baby Elephant Walk), och åter blev vi bjudna på trekantiga dubbla orostade rostbrödsbitar med samma skinkor och pastejer som förra gången. Som ju allt det goda, tog även ölet eiku tiden slut efter ett antal timmar och vi blev tvungna att så småningom börja vår tillbakafärd mot London.

Våra tågbiljetter är ett kapitel för sig (de har ställt till med en massa trabel, faktiskt). På en tågbiljett brukar det stå en massa saker som konduktörer är intresserade av. På våra biljetter stod det på finska, svenska, tyska och franska. Det tyckte vår engelska konnare att var lite suspekt. Men han godkände dem ändå. Ett tips för alla som tänker fara till England och åka tåg: ta med gamla kvitton från Ruokavarasto eller motsvarande och använd dem som tågbiljetter. Man vet ju aldrig, ni kan spara en rejäl summa!!!

England är ett mystiskt land: överallt står det vad maximum penalty är ifall man gör något illa. Efter att puben stängt har man tjugu minuter på sig att dricka sin sista drink. Om man inte hinner, får man betala penalty maximalt 20 pund. På tåget fanns det papperslappar på de reserverade platserna. Maximum penalty ifall man sitter på åt någon annan reserverad plats är 50 pund. Ifall man tar bort lappen, får man peijja 200 pund. Om man åker metro med Ruokavarastos kvitto får man criminal record! Ifall man skräpar på gatan får man betala 50 pund. Det var en stackars jappe i min ålder som i London droppa en liten pappersbit på trottoaren och råkade ut för en gammal tant som skrek så länge och hårt att jappen kom tillbaka (han hade hunnit gå 15 meter), plockade upp pappersbiten och lade den vackert i närmaste roskis.

Efter alla dessa varningar om maximum penalties tyckte vi på tåget på vägen tillbaka till London att vi skulle kunna dra i nödbromsen och dela på maximum penalty 200 pund mellan alla 22 pers, just for the fun of it. Men vi hade prövat konduktörens tålamod mer än tillräckligt, så vi lät bli.

London! Nice to be back home! Ursula stängde den kvällen cirkus elvatiden, och jag kände mig rastlös och for på en liten promenad. Jag vågade mig ensam ut till Paddington Station och därifrån till centrum för att helt enkelt yra runt i staden. Vilket jag gjorde. About ett-tiden tyckte jag mig befinna på ett sådant ställe som aningen påminde mina föreställningar om Soho. Då en endast symboliskt klädd klorblekt humanoidflicka som lutade sig mot en närbelegen dörrkarm frågade mig huruvida jag skulle vara intresserad av att stiga ombord, visste jag att this was the place. Jag var faktiskt tvungen att ägna henne två snabba ögonkast för att verifiera att hon verkligen hade kläder på sig…jag tackade nej och hälsade henne en bättre fortsättning på kvällen och fortsatte min runda i den syndiga stadsdelen…det enda syndiga med den var förresten priset på en bärs i Bikini Bar. Fråga Hasse. Annars såg Soho faktiskt relativt siisti ut…kanske klockan inte var tillräckligt mycket for the REAL action… Jag lovade mig själv att jag skulle studera Soho lite närmare i bättre sällskap någon annan gång och styrde kosan mot Niki. Via Chinatown (but that’s another story).

Första riktiga lediga dagen, and so much to buy.

Undertecknade spenderade en halv förmögenhet på videofilmer som inte finns att få tag på i Finland (vilket egentligen är bara bra; i så fall skulle de ha kostat mig en HEL förmögenhet). Vid nedgången till Tottenham Court Road-metrostationen stod det en gammal skäggig gubbe med en Bibel i sin uppåtpekande hand och såg ut som om han inte andats på två minuter. Det visade sig att hans röda ansikte berodde på att han hållit på fylla sina lungor under ovannämnda tid för att han ville göra sin röst hörd. Då Jocki och jag var passligt en meter från honom, överraskade han oss genom att skrika “SINNERS!!!” så hårt att mitt vänstra öra drevs en meter in i huvudet. Efter denna kraftiga inledning fortsatte han i stil med “Prepare to meet thy doom”. Ni vet, The Big One is coming. På andra sidan nedgången stod en gammal tant som ur en luntlapp räknade upp vad man inte skall göra ifall man vill till himlen. Vi konstaterade med Joakim att vi inte vill till himlen eftersom det blir tråkigt i längden att vara endast två själar i ett så stort ställe. På metron satte Jocki och jag oss mellan en negroid och en londonid. Båda dessa såg ut att vara Englands motsvarighet till INFÅiter: den mörkare av dom två höll på skriva ett PASCAL-program, medan den andra jappen satt och läste en kursbok i ovannämnda ämne. Då dessutom vår nightporter visade sig läsa ADB på University of London (or whatever), kunde vi endast konstatera att infobeh tycks vara kova sana även så långt borta från civilisationen som i England.

Första riktiga lediga kvällen, and so much to drink. Nu visste vi alltså varför man inte blir berusad av engelska drinkar, men det hindrade oss inte från att försöka. Tyvärr gjorde Ursula oss besviken genom att stänga redan klockan elva, just som vi hade förberett oss mentalt på att hålla henne vaken hela natten. Well, no problem. Ett litet gäng samlades i lobbyn och vi började göra det som man gör när man är törstig. På min meny fanns bl.a. Bacardi, whisky, vodka och en chokladplatta. En blandning som jag kom att ångra ända från hjärtat (eller åtminstone dom trakterna). Då vi antog att nattvakten blivit kypsä på oss (orsaken var egentligen den, att spriten tog slut), sökte vi oss upp till Hasses (?) rum, där det ryktas att jag smutsat ner handdukar. Det lär även skall existera bevis i form av fotografier att jag inte var i speciellt fräscht skick. Om Ni nångång råkar stöta på ett dylikt fotografi, så tro inte era ögon: det är förfalskat.

Egentligen skedde hela förra styckets aktiviteter på lördagen, men jag har haft den principen att dagen börjar då jag vaknar. Lördagen började alltså ganska sent. Jag steg upp raskt och hurtigt klockan 1 p.m. och tog mig en svalkande dusch. Först efter att jag duschat märkte jag att jag i något skede av natten ångrat mitt menyval och försökt returnera det. Kunde endast hoppas att städerskan hade hög arbetsmoral och att hon dessutom hade med sig ett extra lakan och en dyna.

Dagen spenderade jag kreativt genom att skriva kort åt vänner och bekanta. På kvällen skulle Jocki och jag gå på bio (vi hade försökt redan förra kvällen, men hittade inte till teatern i tid). Mina två förslag, som var Clive Barker’s Nightbreed (med David Cronenberg i huvudrollen) och David Lynch’s Eraserhead, vann inte speciellt mycket understöd, så vi kompromissade och for & se på Presumed Innocent. På vägen tillbaka for vi via Soho, och där så ut att vara mera action än då jag var där förra gången. Int för att jag egentligen brydde mig. Vi var in till en videobuidu som hade täckt skyltfönster och en lapp vid ingången där det stod att man absolut måste vara 18 år gammal för att få komma in, och dessutom måste man vara av den typen som inte lätt blir chockerad av att skåda på omoraliska greijor och att man stiger in på eget ansvar. Det första jag såg var en hylla med Stephen King-paperbacks och lite Sci-Fi böcker. Så sålde dom även papper, pennor och annat kontorsmaterial. Det som jag egentligen hade väntat mig se fanns inlåst i ett litet glasskåp: ett dussin videofilmer + lite rekvisita. Meidschör disappointment.

Städerskan var värd sin dricks: jag somnade på ren dyna och rent lakan.

Jag vaknade på ren dyna och rent lakan. Jag steg upp en halv timme efter att Joakim hade stängt väckarklockan, packade väskan, lämnade väl förtjänta dricks åt städerskan och gjorde mig klar för att åka tillbaka till Suomifinland. Bussen mot Gatwick startade med alla INFÅiter ombord, och inga reservbussar behövdes. Flygresan hem gick utan problem, och man blev omkramad av fem stycken plusgrader då man steg ut ur flyget. Home sweet f**king home!!!

Sista kommentar: Engelsmännen är vänliga. Ett intressant fenomen var att eftersom kvällarna var så varma, stod det tiotals mänskor utanför pubarna och diskuterade med stopet i handen. Mysigt.

Summa summarum: Bra keikka. Universitets/företagsbesöken var intressanta, ölen var god och billig, maten var god och billig, allt annat var också gott och billigt, sevärdheterna var snärtiga, betjäningen var huippu, vädret var huippu, tillräckligt många av oss gjorde lagom bort sig etc etc etc. På Richters skala får keikkan en strålande nia. Thanks, Joakim!!! Du gjorde ett utomordentlig jobb med alla arrangements, tycker jag. Och säkert alla andra också!